Stackars mig
fredag 10 juni 2005 kl 12:00Jag har tidigare fått en kommentar; stackars mig som bor i Kista
Och det där har jag grubblat på, för på vilket sätt är det synd om mig för att jag bort i Kista? Så det är dags för lite historia.
I vintras uppstod situationen att jag behövde flytta. Hyresmarknaden är som bekant i princip obefintlig och jag siktade helt in mig på en bostadsrätt. Så jag tog mig till banken och la upp ekonomin, och jag frågade mig själv vad jag vill ha och inte ville ha. Hela storstockholm låg öppen för mig och det fanns fantastiskt mycket att välja på.
Mina kriterier för bostad var enkla: t-bana, två rok varav sovrummet skulle vara litet och inte ta upp onödig yta, öppen och tilltalande planlösning (gärna öppet kök mot vardagsrum) samt ett vettigt pris.
I mitten av januari fanns det massor av lediga lägenheter runt om i stockholmsområdet och av de som uppfyllde mina kriterier fanns flest just i Kista. Och en av dem föll jag pladask för direkt på visningen, där ville jag bo. Jag hade då redan spenderat några timmar med att gå runt i Kista på flera lägenhetsvisningar och imponerats över hur trevligt hela området kändes. Trots att det var januari kändes det både grönt och levande. Efter några dagars nervöst nagelbitande blev också lägenheten min.
Så nej, det är inte särskilt synd om mig. Kista blev ett aktivt val och jag har aldrig ångrat mig. Senast igår satt jag i solen på min balkong och lyssnade på ljudet av liv som studsade från både järvafältet och min grannar, senast igår kände jag; fy fan vad jag bor bra.
