Den som följt mig vet att jag har en stark kärlek till KistaMånen och i flera år jagat den med min kamera. Men för ett par år mötte jag min överman i HusbyLejonet som med proffsutrustning och minutiös planering jagar både solen, månen och stjärnorna över Järvaområdet.

Här följer HusbyLejonets berättelse om stjärnhimlen över Kista en vinternatt tidigare i januari – och hur han lyckades fånga den på bild.

KistaMånen har visat upp sig på denna blogg flera gånger, och få kan missa den när den lyser. Men tack vare att Kista är omgiven av natur finns det goda möjligheter att se även ljussvagare objekt på KistaHimlen, om man bara är villig att röra sig en liten bit bort från de belysta områdena. Det är lätt att se de ljusstarkaste stjärnorna som Sirius och Vega eller planeter som Jupiter, även när dessa befinner sig nära horisonten. Nu när dagarna är korta och nätterna är långa och mörka beslöt jag mig för att ta en bild på stjärnhimlen över Kista, Husby och Akalla.

Första gällde det att hitta en lämplig plats. För att få det motiv jag ville ha måste man kunna se alla tre förorter samt himlen. Den måste vara en bit ifrån bebyggelse, så att inte gatubelysningen dränker ljuset från stjärnorna. Helst ska platsen också vara skyddad från ljus som kommer in från sidan eftersom det lyser upp insidan av objektivet och resulterar i en ljus dimma över motivet.

De två bästa platserna jag hittat för stjärnskådning är Granholmstoppen och skogen just bortom Kymlingelänken. Skogen bakom Kymlingelänken har bra skydd mot gatubelysning, och träden skyddar mot ljus som kommer in från sidan, men Granholmstoppen var det självklara valet eftersom den ger en så fin vy över Järvafältet. Om man vänder blicken mot sydost kan man till och med se Globen! Gatubelysningen är svag, en bit bort, och nedanför en när den inte är dold bakom träd. För bilder tagna i sydöstlig riktning kan strålkastarna från bilar på E18 ibland hitta in i kameran och ställa till det, men för bilder tagna mot nordost är detta sällan ett problem.

Nästa problem var vädret. En mulen höst hade ersatts av en ännu mer mulen vinter. Om molnen ligger som ett lock ovanpå blir det inte mycket till stjärnljus, och även ett mycket svagt molntäcke kan lysas upp av gatubelysningen och bilda en orange dimma. Precis som när jag försökte fotografera solnedgången i IBM-skogen blev jag flitig besökare av diverse vädersajter.

Under tiden som jag väntade på att vädret skulle blir bra planerade jag fotograferingen med Stellarium, ett gratis planetarium-program, och här fick jag en glad överraskning: Om jag var på Granholmstoppen just innan soluppgången skulle Vintergatans band sticka upp över horisonten ungefär vid Kista Science Tower. Sedan skulle den fortsätta uppåt och till vänster, för att tunna ut i himlen över Akalla. Det skulle bli gott om stjärnor!

Förutsatt att jag var där runt halv sex på morgonen. I alla fall om jag fick chansen inom den närmsta veckan – den perfekta tidpunkten ändrades med cirka tre minuter varje dag.

Väderprognoserna avlöste varandra, och för det mesta räckte det att titta ut genom fönstret för att inse att himlen inte skulle bli klar. Så kom beskedet – den 12 januari skulle ha klar himmel från klockan fem på morgonen! Men allteftersom dagen närmade sig ändrades prognosen till det sämre, och den 12 januari föll ytterligare snö över Stockholm från ett kompakt molntäcke. Prognosen ändrades. Dagen efter, den 13 januari, var förutspådd att ha klar himmel. Denna gång låg prognosen fast, och när jag tittade ut genom fönstret kvällen innan var himlen klar.

Jag beslöt att göra ett försök.

Jag satte väckarklockan på halv fyra för att slippa stressa. Det kunde jag ha hoppat över. Jag låg vaken som ett barn natten innan julafton, och var på plats på Granholmstoppen klockan fem utan att ha sovit en sekund.

Den extra halvtimmen visade sig vara bra att ha. Moln var på väg in från nordväst. Jag satte upp kameran, pekade den mot den punkt mitt mellan Victoria Tower och Husby Centrum jag hade valt ut som riktpunkt i Stellarium och ställde in kamerans slutartid, bländare, känslighet och fokus.

När man fotograferar ljussvaga objekt som stjärnor måste slutaren vara öppen länge för att kamerans sensor ska hinna samla in tillräckligt med ljus. Men eftersom jorden fortsätter att snurra kommer stjärnorna att hinna flytta på sig på himlen medan slutaren är öppen. Detta leder till att stjärnorna blir streck istället för punkter på den färdiga bilden. (Sök på ”star trails” för att se detta.) Ibland är den effekten önskad – i mitt fall var den inte det.

En lösning är att montera kameran på ett motordrivet stativ som roterar så att jordens rotation upphävs. Detta kostar pengar. En annan är att göra en så kallad ”dekonvolvering” på bilden, men det är minst lika komplicerat som det låter. En tredje, billigare och lättare, är att först dela upp exponeringen i flera, kortare, intervaller – istället för en enda exponering på tre minuter blir det arton exponeringar på tio sekunder vardera. Stjärnorna hinner visserligen röra sig, men bara någon enstaka pixel. Sedan roterar jag bilderna i efterbehandlingen så att stjärn-prickarna ligger ovanpå varandra, och säger åt datorn att addera alla. Resultatet blir att stjärnorna blir tillräckligt punktformiga, och att jag får min treminuters-exponering med ljusstarka stjärnor – dock mot en nästa lika ljus himmel.

Himlen är inte helt svart, även om den ser ut så. Precis som på dagen är den blå, bara väldigt mörkt blå. På en treminuters-exponering blir den ljust gråblå när det mörkblåa blandas med orange och vit gatubelysning som lyser upp atmosfäriskt dis. För att få fram stjärnorna så att betraktaren ser dem måste detta bakgrundsljus tas bort eller åtminstone minskas, utan att samtidigt ta bort stjärnorna. Att hitta stjärnorna i bilden är svårt – men vi kan göra på ett annat sätt: Bakgrundsljuset är väldigt suddigt. Genom att ta en suddig bild, så suddig att stjärnorna inte syns längre, så har vi en bild som enbart innehåller bakgrundsljuset. Nu har vi två bilder – en skarp med stjärnor och en suddig utan stjärnor. Om något syns i vår skarpa bild, men inte i den suddiga – då är det en stjärna. Vi kan nu subtrahera bort bakgrundsljuset helt, eller, för att få en mer estetiskt tilltalande himmel, justera det som om vi hade en dimmer tills himlen ser bra ut:

Slutligen: För att göra stjärnskådandet lite roligare, och enkelt reda på vad det är man ser och kan se, kan man använda Stellarium. PC-, Mac- och Linux-versionerna är mycket bra och gratis. För utflykter finns Stellarium Mobile Sky Map för Android, också det mycket bra, eller gratisalternativet Google Sky Map.

© Text och samtliga bilder: HusbyLejonet