Jag älskar folk som brinner för något speciellt och som engagerar sig, så jag har följt bloggen ”Stockholm & Projekt” ett tag nu. Det enda de postar på sin webbplats är bilder på pågående byggprojekt runt om i Stockholm tillsammans med både arkitektskisser och slutresultat.

Och de är ofta här ute i Kista och fotograferar både kontors- och bostadshus, till exempel finns det bilder på NOD-huset från förra året och framåt. Men även annat från Kista och Rinkeby får plats.

Visst har även jag varit ute och fotograferat byggprojekt men inte alls lika noga och regelbundet, den här bloggen tar ”byggplatsbevakning” ett steg längre än jag ens försökt uppnå.

Klicka dig runt på StockholmProjekt.blogspot.se.

Persiska restauranger finns det många av här kring Järvafältet och igår ringde Blomsterskjortan och meddelade att det skulle bli lunchbesök på det senaste tillskottet; Restaurang Bibi i Akalla.

Sagt och gjort hoppade jag in i Akallakärran och letade mig genom åkrarna ut till Hägerstalunds Gård där jag mötte upp Blomsterskjortan och ännu en gemensam kompis.

Maten var både god och prisvärd, och servicen avslappnad men bra. Bra väder igår dessutom så vi satt utomhus men inomhus lever den svenska värdshusstilen kvar och förutom maten så var det bara några äldre fotografier på väggarna som skvallrade om att vi hade kommit till en persisk restaurang.

Efter mat förflyttade vi oss till en utomhuslounge där vi blev bortskämda med te, kaffe och vattenpipa.

Lite häftigt med alla dessa små gårdar och värdshus som ligger runt om i Järvaområdet; Fint att det finns folk som tar hand om dem. Och vi andra kan ju supporta genom att faktiskt åka tid! (Något jag själv inte alls är bra på att göra.)

Det smyger sig på och plötsligt så inser jag att balkongen grott igen, i år igen; Balkongmöglet och de enstaka lavarna är envisa.

Så en hel dag för någon vecka sedan spenderade jag med att tvätta, skölja, skrubba, byta vatten, tvätta, byta vatten, tvätta, tvätta, byta vatten, skrubba och så vidare. Det kändes som om det gröna aldrig ville försvinna men sakta sakta bytte balkongväggarna slutligen färg tillbaka den ljusgula de egentligen är.

Inte bara är det en utmaning att tvätta rent utan att drälla ner allt för mycket på grannen nedanför, men hur göra med utsidorna som är lika gröna de? Jag försökte hänga lite över balkongkanten men mina långa armar till trots når jag inte hela vägen.

Förra året såg jag en granne attackera problemet med högtrycksspruta, men det fungerade bara för att balkongen dels bara låg en trappa upp, dels inte har någon annans uteplats eller annat under.

Hur gör ni andra ÄrvingeGrannar. Kan ju inte bara vara min balkong som beter sig så här…

Eftersom min frisör sedan många många många år tillbaka har gått på ett helt års mammaledighet står jag inför ett dilemma; Vem ska tygla min spretiga och bångstyriga (ickeexisterande) lockar?

Jag har dock antagit utmaningen med gott humör och ser det som ett KistaProjekt: Kistas bästa frisörer!

Men då är jag i behov av er hjälp; Vilka ska jag testa? Vilka kvalificerar sig? Vem klarar av att ge mig en snygg men funktionell frisyr som håller sig längre än ett dygn?

Jag fokuserar mer på en riktigt bra klippning framför snygg fön som jag ändå aldrig kan göra om hemma. Jag vill inte bara gå in på slumpmässig salong utan det är ni som får solla ut guldklimparna från resten. Och jag vill inte heller bara ha salongnamn med motivering ”bra” utan även namn på aktuell frisör och varför han/hon är bäst och värd att prova.

Låt höra, gör reklam, höj dem till skyarna, stämm upp i hyllningskör, ge mig en matnyttig lista på KistaFrisörer!

(”Kista” gäller f.ö. den formella stadsdelshalvan, d.v.s. hela vägen från södra Ärvinge upp till norra Akalla.)

Järvafältet är en idyll på många sätt och en solig eftermiddag förra veckan tog jag med en KistaKompis ut på promenad.

Vid en kulle i närheten av Ärvinge Bollplan såg vi hur det liksom ångade ur marken och vi klev nyfikna fram till gallret i marken för att spana på vad det var. Långt nere under marken hörde vi hur vatten porlade…

….och sen slog den till.

Stanken!

Den fruktansvärda kloakstanken, som fick oss båda att ylande kasta oss bakåt och febrilt vifta framför ansiktet.

Vi skyndade bortåt men fick inte bort stanken som satt sig i näsorna. Livet lättade först efter att vi båda sniffat djupt i den medhavda godispåsen med marshmallows. Syntetisk vanilj går lätt före kloak.

Jag passade även på med en kortversion av konstvandring och visade upp den nedgrävda bebisen som numera är en ökänd klassiker. Men tror jag även fått in en ny kandidat på konstvandringslistan; Vad sägs om denna underliga lekparkslarv med skor på fötterna och knölar på ryggen.

Om någon har gått vilse är det bra att det finns KistaSkyltar…

Ok, det har ju med Stockholms Stads cykelprojekt att göra, men placeringen just här ser lite lustigt ut.

Men deras cykelreseplanerare -> http://cykla.stockholm.se/ -> är faktiskt riktigt cool. Kan ju fungera även för nya promenadvägar om man så vill.

Och då medierna rapporterar om supermånen ska jag väl inte vara sämre utan kompletterar med KistaMånen (som alltid är super, alla månader, oavsett storlek).

Efter diskussion på tidigare inlägg om högerregel i korsningen Torshamnsgatan/Haukadalsgatan så mailade jag Grönlingens Trafikskola och bad dem reda ut trafikreglerna.
Så här svarade utbildningsledare Thomas Holmgren:

Javisst gäller högerregeln i den aktuella korsningen.
Finns det inga vägmärken så gäller högerregeln, Torshamnsgatan borde vara huvudled liksom även Danmarksgatan.

Man kan hoppas att väghållaren tar sig en funderare på detta eftersom alla tjänar på att ha en klar och tydlig skylting på våra vägar. Tyvärr så är det väldigt dålig skyltning runt E18 och Kymlingelänken vilket medför onödiga omvägar för bilister som inte känner till hur man kör till Kista. Tillbuden är många och miljön far på sikt illa och det vill vi inte ha. Området är ett provisorium och man hoppas att allt flyter bättre när detta ofantliga vägbygge är färdigt. Lite målarfärg i körfälten kostar inte mycket.

Kör med hänsyn omsorg och varsamhet. Trafikens grundregel.
Önskar Thomas

Harvade runt inne på KistaGrossen häromdagen och försökte febrilt hitta ett helt vanligt paket vetemjöl. Men jag gick hela tiden vilse bland all ris.

Jag hade nästa gett upp när jag -till slut – hittade en liten liten trave mjöl i andra änden av butiken, ni vet i den där sluttande gången där de där udda varorna lite styvsysterligt verkar hamna.

Det är uppenbarligen ris som gäller i Kista, iaf på grossen. (Fanns fler rissorter/märken att välja på än jag fick plats med på bilden.)

På annandag jul när jag och KistaKärran hälsade på i vårt föräldrahem satte KistaKärran bestämt ner frambenet och sa ”nej”. Han har rullat länge, sedan 1988, och genomgått flera uppgraderingar och tillputsningar genom åren. Men annandagen var hans sista resa och också den dagen han valde att slutgiltigt lämna Kista.

I flera år nu har vi fått såna där sorgliga blickar som ifrågasatt varför jag envisas med att hålla honom i liv och på besiktningen har mottagandet dels varit uppmuntrande (”kör honom så länge du kan, det är en pärla”), dels gliringar om hur rosten spritt sig allt mer och att jag nog borde överväga en ny bil. Men han har alltid, om än med mindre anmärkningar, tagit sig genom besiktningen. Men så i höstas genomgick han en bypass (ny bränslepump) och där någonstans insåg jag att de där räknade dagarna nog var rätt få.

Ni vet hur det är, han verkade både glad och frisk, rullade piggt fram på vägarna och verkade komma bra överens med de andra KistaBilarna i garaget. Inte kan man göra sig av med en sån skön och glad bil. Dessutom har vi som sagt hängt ihop länge, ända sedan just 1988, och det var i KistaKärran jag till och med lärde mig köra bil. Vi har varit på fester, slirat i snö och is, gjort akututryckningar mitt i natten, pendlat till vänner och föräldrar, vikarierat som taxi och mycket mer. KistaKärran har på egen hand dessutom haft några drabbningar med de icke välkomna gästerna i garaget, inga våldsamma diskussioner men de gav honom ändå ärr han bar med sig ända tills nu.

Vi har huserat tillsammans i Kista i sju år nu och det är med visst vemod och en massa sorg som jag accepterat slutet och hans önskan om en sista vila.

KistaKärran har checkat ut från Kista.
KistaKärran finns inte mer.

På garageplatsen står nu den nya bekantskapen AkallaKärran som redan ett tag jobbat på att axla KistaKärrans gamla roll – och vi kommer rätt bra överens. Han verkar också tycka det är rätt kul att ha fått flytta tillbaka till sitt barndomsområde eftersom just Akalla står som födelseort i passet. Tillsammans har vi även hunnit med några KistaÄventyr, bland annat en spontaninsats som varningsblinkers åt en kvinna som tidigare i vintras, ensam i mörket, hade råkat irra sig ut på motorvägen.

Det är en ny bilepok som tagit vid, men KistaKärran kommer alltid att finnas med som ett minne av en kär vän.