Att det pratas många olika språk på blåa linjen är ingen nyhet, men jag är väldigt överraskad över att höra tjeckiska så ofta som jag gör.

Det här är inte något som man förväntar sig att se tjugo över åtta en tisdag morgon. Sommartidtabell och vagnfel fungerar inte särskilt bra ihop.
17 minuter!

Har flera gånger senaste veckan sett en ansamling av ungdomar sittandes utanför en av entréerna till Kista Galleria och t-banan. En ny ungdomsgård som öppnat månne?

Härom kvällen tog jag ett väldigt sent tåg hem till Kista. Bredvid mig på Fridhemsplans t-banestation satt P som var på alldeles för bra humör för att kunna låta bli att prata med mig om allt möjligt. Han hade precis flyttat från Solna till Husby och visste inte riktigt än om han trivdes där.

Han undrade om man kunde köpa en kopp kaffe i Kista Galleria när vi kom fram dit, men även om Kista Galleria har öppet väldigt länge på kvällarna så fanns det väl inget fik eller liknande som har öppet klockan två på natten.

Jag är tråkig och feg. Idag har jag stämplat mig själv med en riktigt tråkstämpel i pannan. Min enda ursäkt var att det som hände var så otippat att jag inte på något sätt kunde vara förberedd.

Ikväll satt en kille på t-centralen, blåa linjens station, och spelade gitarr, kompad av musik på en minidisc. Typisk skvalmusik men han spelade väldigt bra och det märktes inte minst på att det blev rätt många som uppenbart stod och lyssnade på honom och till och med applåderade efter avslutad låt. Skön musik att lyssna på när man är lite trött och väntar på vagnen väg hem.

Han spelar så bra så att två killar spontant börjar dansa mitt på perrongen. När musiken efter en stund övergår till lite lugnare tempo händer det oväntade: en av killarna stegar fram och bjuder upp mig!
Och det är här tråkstämpeln träffar mig – för jag tackar nej. Det hade varit otroligt roligt att ha gjort en så oväntad och ovanlig grej som att dansa på en tunnelbanestation en tisdag kväll. Att få bli uppbjuden så är inget som jag räknar med kommer att hända igen.

Men jag satt förstås med ett stort flin i ansiktet hela vägen när jag åkte hem, ikväll var allt annat än en vanlig kväll på t-centralen, blåa linjen.

Det är många som mer eller mindre lovligt tagit sig in på Kymlinge station, och några rapporterar om det i elektronisk form.

Tim’s rail transit photos

Kymlinge station was never opened.
Kymlinge is Stockholm’s ”ghost station.”

Läs mer på www.kynerd.nu/Tunnelbanan/Kymlinge.html

Kymlinge Witch Project 2000

I katakomberna

Förutom bilder finns det även en film på 45 Mb för den som orkar ladda hem.

Läs mer på anders.hultman.nu/album/al/kymlinge-2000

Kymlinge Witch Project

En grupp Smalltalkare bestämde sig för att undersöka den legendariska tunnelbanestationen Kymlinge där det lika legendariska ”spöktåget” Silverpilen stannar och släpper av folk.

Läs mer på henrik.net/kwp/index.asp

Just nu sitter jag och pratar med en snäll tjej från SR P5 som frågar mig om livet i Kista.
Och det här inlägget skriver jag nog bara för att visa hur det ser ut när jag bloggar.

Och så är det andra gången på en vecka som de ställer in en t-bana hem – och jag blev förstås försenad till SR-mötet.

Tunnelbana, blå linje mot Akalla.

Kvinna 50+, på väg att kliva av vid Solna Centrum, pratar med kollega/bekant: Var ska du kliva av?
Kollega/bekant: Kista
Kvinna 50+, helt begeistrad: Oh, Kista är ju jättefint. Jättefint. Det skulle jag mer än gärna tänka mig. Verkligen jättefint.

KistaChic ler och gör ett osynligt V-tecken.

Det här är inlägget jag egentligen inte vågar publicera, inlägget som förmodligen genom sin blotta existens kommer att vända upp och ner på min världsordning.

Men så här fungerar det:
När jag ska hoppa på blåa linjen på T-Centralen är det allt som oftast Akalla-tåget som går först.
När jag ska hoppa på blåa linjen på Kungsträdgården är det allt som oftast Hjulsta-tåget som går först.

Det här har blivit en sanning som jag lever med. Jag vet att Hjulsta-tåget alltid går först från Kungsträdgården, oavsett när jag kommer dit, så det stör mig inte alls. På samma sätt blir jag väldigt förvirrad de fåtal gånger som Hjulsta-tåget går först när jag kommer till T-Centralen.

(Men från och med nu kan vi gissa oss till att ordningen blir omvänd.)

Om man precis missar en t-banevagn och det är åtta minuter kvar tills nästa går kan man roa sig med att spana på fyra (eller var de fem?) starka karlar som tillsammans baxar en extremt tung och otympling godis/mat-automat uppför trappen. Tydligen för stor/tung för hissen. Och inte gick det säkert lättare eller fortare när it-nissarna vällde nedför trapporna i tid och otid. Människor i skock beter sig oftast inte särskilt smidigt. Undrar hur lång tid det tog för dem att få upp den till stationen? Bevisligen mer än åtta minuter i alla fall.