Jag såg först några barn som stolpade runt på skridskor här i kvarteren men utan att egentligen reagera. Sen jag hörde ryktet om en islänning som spolat upp en isbana ute på Järvafältet vid Ärvinge och blev förstås nyfiken. Vägen dit var dock hal och man skulle gjort som barnen och snörat på sig skridskorna redan här hemma.

Men vi vågade livet och lårbenshalsarna och tog oss över gräset – där i vinterdimman låg en fyrkant av is och väntade, smart placerad bredvid en parkbänk. Med ett mål i enda änden och ett par stålkastare uppspikade för de tidiga vinterkvällarna. Då vi var där var det ännu tom på barn men jag har förstått att den lilla, på privat initiativ(!), uppspolade isen har varit väl uppskattad av många i området.

Och jag har faktiskt undrat ibland; var finns egentligen närmaste isbana?

Enligt stockholm.se finns det en vid Spånga IP men det finns ju fler kommuner än Stockholm i närheten.

Dock går det ju alldeles utmärkt att ta saken i egna händer! Bra gjort, käre KistaGranne!

Gästinlägg av HusbyLejonet

När jag såg Kents musikvideo till ”En himmelsk drog” tyckte jag först att de där husen som visades såg bekanta ut. Sedan att loftgångarna minsann var väldigt lika några jag sett. När trapphuset visades första gången var jag säker: Videon hade spelats in i Husby!

Men exakt var hade de olika scenerna filmats? Även om jag inte är en fan av Kent (ni må vara förlåtna om ni tror annat efter att ha läst detta) så är jag en fan av Husby, och detta var något som bara måste undersökas.

Blå loftgångshus finns bara på Bergen- och Nordkapsgatan, vilket omedelbart minskade antalet möjliga platser. Scenen runt 0:56 visade sig vara nyckeln till det hela. Här är listan på platser jag lyckats indentifiera, tillsammans med ungefärlig tid i videon.

0:02 (Karta)

Det första vi får se av Husby är taget från en bit ovan mark från Bergengatan 33. Eftersom jag inte kan komma in i trapphuset på Bergengatan 33 får jag nöja mig med att fotografera från marknivå. Detta är en vy nästan rakt norrut från Bergengatan 33a – cykelförrådet just utanför Bergengatan 33.

0:04 (Karta)

Sedan följer en kort bild på loftgångar innan vi får se ut över Husby igen. Även denna gång filmad från loftgången på Bergengatan 33, men nu nästan rakt västerut. Ovanför taket i videon skymtar en av kraftledningsstolparna på fältet utanför Husby gård. Återigen kan jag bara bidra med en vy från marknivå.

0:37 (Karta)

Här tittar vi från gångvägskorsningen just ovanför Bergengatan 23 ner mot Nordkapsgatan.

0:44 (Karta?)

Denna scen är jag osäker på. Det enda stället i Husby jag hittat med en uppförsbacke, med ett blått hus till vänster, som har loftgången mot gångvägen, är när man står på samma plats som för 0:37, d.v.s i gångvägskorsningen just ovanför Bergengatan 23, och tittar upp mot centrum. Det som skiljer sig från videon är främst det ljus som ses i nedre vänstra hörnet. Det finns ett fönster i marknivå bakom den utbyggnad som ses sticka ut från huskroppen. Om utbyggnaden är relativt ny (efter 2000), är detta inte ett problem. Är det någon läsare som vet när detta ”maskinrum till hiss” byggdes? Det som talar för att det skulle vara denna plats är att filmteamet då skulle filmat tre sekvenser från samma plats, vilket de, om de är lika lata när det gäller att flytta på utrustning som jag, säkert skulle försöka göra om de kunde.

0:47 (Karta)

Denna sekvens filmades från samma plats som 0:37 och 0:44, från gångvägskorsningen just ovanför Bergengatan 23.

0:56 (Karta)

Platsen är just utanför ingången till Bergengatan 33.

”En himmelsk drog” var 5 veckor på topplistan som singel, dess album (”Hagnesta Hill”) var 35 veckor på listan och listetta, och videon har spelats 40.000 gånger på YouTube. Vissa av Husbys byggnader är klassificerade som särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Kanske dags att uppgradera Bergengatan 33 till detta och sälja guidade turer till Kent-fans?

Text och samtliga bilder © HusbyLejonet

I somras efterlyste jag Kista bästa frisörer och fick in två tips. Så när jag i början av september började känna mig långhårig bokade jag tid hos en av dem; Anki på Kista Hairnews.

Spontant var jag väldigt nöjd redan på plats, det kändes att Anki visste vad hon gjorde och hon kunde se vilken frisyr jag haft sist jag klippt mig. Det kändes tryggt och jag var väldigt nöjd och glatt överraskad när jag gick därifrån. Och de få kommentarer jag fått från vänner efteråt har enbart varit positiva. Jag kan absolut tänka mig att gå dit igen samt även rekommendera henne till andra.

Visst hade vi med facit i hand kanske kunnat klippa det ännu lite kortare för nu sju veckor senare börjar jag känna mig långhårig igen. Men frågan är om jag ska gå tillbaka till Anki som jag var väldigt nöjd med eller om jag ska fortsätta mitt experiment och låta fler KistaFrisörer sätta saxen i mitt hår. Vad tycker ni?

I dessa babyfödartider (läs:en majoritet av KistaChics bekantskapskrets) då det inte längre är generellt vedertaget att det bara är mammor som bär runt på bebisar är det kul att se att det numera finns skötrum för alla.

Idag vaknar vi upp till en lite gråare Kista. Kan verka stora ord att använda men igår var sista dagen som Kafé Shai hade öppet.

Jag tillhör inte de mest frekventa gästerna men jag lärde snabbt känna Fadi och Nancy när de för några år sedan tog över lokalen och har varit där tillräckligt ofta för att kafet ska kännas som en viktig del av ”mitt” Kista. Det var en tröst att veta att det fanns ett trevligt ställe som höll öppet längre än nio på kvällen; Genom åren har jag hängt där med gamla KistaGänget både dagar och kvällar, jag har planerat jobb och samarbeten, haft innerliga samtal med nära vänner och även svängt förbi för lite sen mat framåt halv elva på kvällen efter sena jobbpass.

I flera KistaSamtal under åren har jag tagit upp Shai som ett bra exempel på en mötesplats där både unga och gamla kan mötas och som får kvarteren att leva lite längre på kvällarna. Oavsett dag i veckan har uteserveringen varit fullsatt fram till midnatt, både av KistaBor och utomsocknes, och mig veterligen finns det inget liknande ställe i vår stadsdel (rätta mig gärna!).

Jag vet inte av vilken anledning som Kista Galleria, enligt Nancy, valde att inte förlänga avtalet med Shai men jag vet att det gör Kista lite tråkigare och jag hoppas att Fadi och Nancy hittar en ny lokal inte allt för långt bort från oss.

Tack för den här tiden, Shai!

Tidigare var det någon som twittrade frågan om huruvida första spadtaget av Kista Torn var en nyhet eller en ickenyhet. Själv tänkte jag spontant att det nog inte är så intressant men nu sitter jag ju ändå här och skriver om det!

Idag behövde nämligen AkallaKärran hasa sig upp till Akalla för lite livsförbättrande åtgärder och på väg dit vred vi nästan huvudena av oss när vi såg en pytteliten avspärrad parkeringsplats med uppställt partytält – vaktat av två herrar på styltor klädda i röd frack och hög hatt. DET är inte en syn man ser varje dag. Då var det inte läge att dra fram kameran men när vi lämnat AkallaKärran i Akalla passerade vi parkeringsplatsen igen, inte bara en utan två gånger – och då var rivningen av festen redan igång. Kan inte ha varit en lång fest och rivningen tog minst 2½ timmar räknat på de två tillfällen.

(Det är lite svårt att ta in att den lilla parkeringsplatsen inom ett par år ska husera två höööga höghus.)

… 2½ timmar senare…

Men viktigast av allt; AkallaKärran mår bra!
Och det är alltid sjukt trevligt att promenera runt i Kista-Husby-Akalla-området.

När jag kom hem tidigare idag svängde Kistaloppets första deltagare precis runt hörnet vid Kronborgsgränd/Jellingegränd i Ärvinge och jag fick upp kameran och började filma dem. Precis när filmen börjar försvinner ledaren mot horisonten och strax dyker nr 2 och 3 upp från höger.

Många var de som sprang, hörde jag en siffra på 3000 månne?

För första gången i KistaChics 7½ år långa historia; Ett gästinlägg! Jag lärde känna HusbyLejonet för ett år sedan och vi upptäckte snabbt vår gemensamma kärlek till Kista med omnejd. Och när jag fick höra om jakten på den perfekta bilden frågade jag om HusbyLejonet kunde tänka sig att skriva om det. Nedan är alltså HusbyLejonet berättelse om ”solnedgång i IBM-skogen”;

Vid IBMs huvudkontor i Kista finns en skog som omväxlingsvis kallas ”IBM-skogen”, ”Töjnanberget” eller, numera, ”Kistahöjden”. När jag bodde i Husby hände det att jag gick till och från Kista genom den gångväg som gick förbi IBM eller det motionsspår som låg inne i skogen. Skogen var en trevlig omväxling från datorhallen och sent på sommardagarna, om vädret var klart, var ljuset helt magiskt, med varmt gyllene ljus. När jag köpte min första kamera 2003 var dessa stunder givetvis något som fotograferades. Jag visste dock inte så mycket om fotografering, och kameran var väl inte världsledande i bildkvalitet, så bilderna kan inte sägas fånga stunden särskilt väl. Men en bildserie från 2004 fångade atmosfären bättre än någon annan.

När jag hade lärt mig lite mer och uppgraderat kameran, så var en omtagning av de bilderna högt på listan. Men saker kom emellan. Om inte vädret var fel, så var tiden fel, eller, vanligast av alla skäl: jag hade annat för mig. 2005 tillbringade jag mycket tid i USA och sedan flyttade jag till Wien. Det var inte förrän 2008 som jag gav mig av mot IBM-skogen för att ta de där bilderna jag tyckte att jag borde ha tagit för länge sedan. Jag packade ihop kamera och stativ och gav mig av…

…och möttes av en grusgrop. Byggandet av Lagtingsgatan hade påbörjats, och mitt utvalda motiv hade sprängts i luften av Stockholms Stad. Skogen med det magiska ljuset var nu ett stenbrott. Om jag inte hade fattat tidigare att det gällde att ta chansen när man har den så drevs den visdomen in i skallen nu.

Fyra år senare hittar jag Patrick Lönnbergs utmärkta Nedslag i Kistas Historia och beslutar mig för att göra samma sak, fast för Husby. Under min genomgång av Husby hamnar jag vid Lagtingsgatans början. För att få en bättre vy av den nya gatan klättrar jag upp på den stenbelagda vall som bildats när vägen byggdes. Sedan går jag en bit genom den kvarvarande skogen bort mot Kista, och…

…tycker att jag känner igen mig. Jag får syn på resterna av motionsspåret som leder upp i skogen och inser att mitt motiv inte alls försvann i den där grusgropen för fyra år sedan! När jag kommer hem visar en snabbsökning på nätet att denna missuppfattning snart kan korrigeras, då bostadsområdet Kistahöjden ska byggas just där mitt motiv är. Vis av tidigare miss beslutar jag mig för att göra jobbet nu, innan mitt motiv blir ett ”trivsamt” radhus.

Hemma matar jag in tid och plats för den ursprungliga bildserien i Stellarium. Det verkar som om solen skall vara sex grader över horisonten för att ljuset ska vara rätt. Överfört till idag betyder det att jag borde få det motiv jag vill ha runt halv nio på kvällen. Jag tittar på klockan. Kvart i åtta. Ingen tid att förlora. Jag sätter mig på tunnelbanan till Husby. När jag kommer fram är ljuset bra, men solen står lågt. Väldigt lågt. För lågt. Måste skynda. Jag går mot IBM-skogen från tunnelbanan, passerar Dalhagsskolan joggande, sprintar uppför vallen vid Lagtingsgatan, och springer genom skogen till platsen där jag ska fotografera. När jag närmar mig ser jag att ljuset är nästan rätt, men på god väg att ta slut. Långa skuggor, uppbrutna av solsken, sträcker sig fortfarande genom skogen. Andfådd sliter jag upp stativet, fäster kameran för en exponeringsserie, och…

…ser hur ljuset försvinner som om någon hade vridit på en dimmer. Där tog chansen slut för idag. Jag tar några bilder och åker hem.

Nästa dag är det mulet. Dagen efter också. Väderprognosen visar på mulet hela kvällen och jag planerar annat än fotograferande på kvällen. När kvällen kommer försvinner molnen och solen skiner över Stockholm, i öppen trots mot väderprognosen och mina planer. När jag märker att jag skulle kunna göra ett försök är det redan försent. Jag beslutar mig för att ignorera väderprognoserna.

Ny dag. Trots utlovat molntäcke ger jag mig av. Den här gången håller dock prognosen, och jag får inte det ljus jag vill ha.

Dock beror detta på mer än bara molntäcket. Jag inser att även om solen är sex grader över horisonten, så kommer den att vara längre norrut än den var i den ursprungliga bilden. Norrut finns dels högre mark, dels tätare skog, så när solen är sex grader över horisonten kommer den redan att ha sjunkit under den täta skogens trädtoppar. Lite mätningar i Google Earth visar att jag borde vara på plats när solen står nästan rakt i väst istället. Visserligen kommer den att vara högre upp, men resultatet borde bli bättre genom att solen faktiskt kommer att lysa över motivet. Tidpunkten blir resultatet av en avvägning: Å ena sidan riskerar jag att ljuset försvinner om solen står för lågt, men å andra sidan, ju längre ned, desto mer av det varma gyllene ljuset så typiskt för den ”gyllene timmen”. Den ideala tidpunkten blir därför just innan solen sjunker ned under trädtopparna. Min strategi blir följande: Var på plats tidigt. När solen står i väst, börja fotografera. Fortsätt sedan tills solen gått ned. Den ideala tidpunkten borde då avbildas på de sista bilderna i serien.

Jag tar en fika med KistaChic, som övertalar mig att skriva om detta innan jag ger mig av för att avsluta jobbet som påbörjades 2004. Väl på plats ställer jag upp kameran och testar olika exponeringstider. Allteftersom solen går ned justerar jag exponeringen, så att jag alltid har rätt inställningar. Det blir snabbt uppenbart att bilderna måste tas genom så kallad exposure fusion – flera bilder med olika exponeringar, där man i efterbehandlingen väljer ut de delar av varje bild som blev bäst exponerade och bygger en komplett bild av dessa delar. Denna teknik används med fördel när kameran inte kan täcka in både de ljusa och mörka delarna av motivet, med den stora nackdelen att det blir mer jobb, både vid fotograferingstillfället och i efterbehandlingen. Det visade sig också önskvärt att ta bilderna som ett sammansatt panorama. Jag skulle ta flera bilder med kameran riktad åt olika håll och sedan sy ihop dessa bilder till en ännu mer vidvinklad bild än mitt 10mm-objektiv tillät.

När stunden med stort S kom är jag beredd. Stativet uppställt. Kamerans rörelse på stativet kontrollerat. Brännvidd satt och kontrollerad. Fokus satt och kontrollerad. Bländare satt och skärpedjup kontrollerat. Vitbalans satt och kontrollerad. Längsta och kortaste exponeringstid kontrollerade, både mot solen och bort från den.

Så fort solen tittade fram från ett av träden jag satt som startpunkt började jag. Fem exponeringar, 1.6 EV mellan varje, vrid kameran, fem exponeringar till…

Jag fortsatte tills solen gått ned bakom trädtopparna. Hemma började jag direkt med efterbehandlingen. Här är resultatet:

Det tog åtta år, men nu har världen ställts rätt igen.

Text och samtliga bilder tillhör HusbyLejonet

I helgen skrev Hiro ett jättefint inlägg på en av mina äldre bloggposter som handlar om minnessten för bussolyckan i Norge;

Till min stora förvåning sade till mig att stadsdelsförvaltningen kunde tänka sig att göra om platsen, om vi bara så önskar. De kunde ta över skötseln också. Jag blev så rörd och nära till tårarna.

Läs hela hans berättelse här

I fredags eftermiddag gick jag förbi den här söta ekipage på Kronborgsgränd. Bredvid stod nervöst väntande make och dotter för att överraska sin fru/dotter med blommor och choklad och säga grattis till nya jobbet. =)