I helgen har jag varit på världsmusikfestivalen, både på en dansworkshop samt trippelkonserten i Kryptan.
Först ut var Anomie som spelade soft, intrumental musik inspirerad av folkmusik och jazz. Snyggt, välspelat och avkopplande.
Sen tog femmannabandet Maramas över och bjöd på en väldigt bred och något splittrad repertoar med inslag från alla möjliga länder. Värd att nämna är en läcker duo i kulning.
Sist ut för kvällen var Bahram Bajelan med gruppen Rumi och nu började det svänga ordentligt. De framförde persisk poesi med ”mer fokus på texten än på musiken”, men inte satt vi still i de på tok för obekäma bänkarna för det; tvärtom. Det blev slutligen stående ovationer och rop på extranummer. Det här gänget lyssnar jag gärna på igen.
I övrigt är Kista kyrkas Kryptan ett riktigt coolt ställe, som en liten hemlig amfiteater gömd under kyrkan och asfalten ovan. Och det blå ljuset som rörde sig i taket under konserterna måste både omnämnas och visas upp på bild.