Idag firar vi en tioårig kärlekshistoria; idag är det tio år sedan jag fick nycklar till KistaLyan och blev KistaBo. Det tog inte många dagar från att jag flyttade in till att KistaChic föddes som idé och tog sitt första ord ut på Internet. Hon kom att bli min fönster ut till detta nya område som jag aldrig tidigare rört mig i och både en spegling av och orsak till allt det jag fått chans att uppleva genom åren.

Mycket har hänt på dessa tio år, både i Kista och i mitt eget liv. Åren har inkluderat allt från bränder och dramatik till konserter, dansupplevelser, spännande möten, nya vänner och goda skratt. Jag är så tacksamhet för att jag hamnade i Kista av alla ställen den där vintern för tio år sedan, jag stortrivs i denna myllrande del av Stockholm, älskar det hem som jag kallar för KistaLyan och ser fram emot att fortsätta följa de förändringar som pågår.

Det känns också lämpligt att så här på tioårsdagen stänga den elektroniska porten och meddela att KistaChic har gjort sin sista post online. Tio år online är inte fy skam och det är dags att pensionera sig.

Som brukligt är finns det förstås en massa människor som jag vill tacka för dessa tio år! Även om det blir svårt att summera så gör jag ett försök.

Åke – för att du bjöd in mig i bibliotekets värld och både visade och gjorde mig delaktig i delar av det som nu flera år senare skulle komma att bli det nya Kista Bibliotek. Tack för att du har gjort Kista så roligt men också för att du kommit att bli en mycket nära vän.

Rostam och Tomaj – för att ni trodde på mig, bjöd in mig till Kista Världsmusikfestival och på så sätt också lät mig bidra till Kistas kulturliv.

Niclas som tidigare jobbade på Kista Science Center – för att du tog kontakt och vågade hitta på nya möten och samarbeten i Kista tillsammans med mig och Åke.

Peter W på Atrium Ljungberg – för att du ständigt är så positiv till alla idéer som finns och utvecklas i Kista – och konstant väljer att stödja dem.

Ulrika på kulturförvaltningen – för alla skratt och roliga barnkonserter.

Leo – för att du brinner för området och för att du här på bloggen delade med dig av ett par egna reflektioner från Kista med omnejd.

Naser på Kista Möbler/Bazar – för att du alltid har en dörr öppen och välkomnar både mig och mina vänner in till det som är så mycket mer än bara en affär.

Tack alla ni som följt mig och läst mig genom alla år!

Och sist men inte minst – tack till alla mina kära grannar och då framför allt Tala, Kristina, Rolf, Anton och Oscar. Visserligen har ni alla flyttat härifrån men ni är och kommer alltid att vara en del av mitt Kista.

<3

Det är förstås med lite sorg och vemod som jag nu till slut meddelar;
KistaChic har lämnat Internet.

KistaChic skriver kanske inte så ofta just precis här, men ni hittar mig på Facebook, Instagram och twitter där jag betydligt mer ofta tipsar, delar, förevigar och funderar. Ses där!

Jag har under senaste året ätit mig runt Kista under lunchtid något mer än jag gjort tidigare år. Det finns fantastiskt många restauranger med mat från alla möjliga delar av världen, för alla möjliga ätare. Jag har fått två favoriter – och i samband med att en av dem återöppnar för lunch denna vecka är det läge för lite reklam!

Här kommer det: Café Capri och Kista Bazar!

Bazar ligger precis utan gallerian och t-banan (parkeringshuset vid Kista Kyrka) och Capri hittar du nere i Ärvinge vid Ärvinge Torg. Båda serverar både bra och prisvärd mat (orientalisk mat vs hälsotallrikar och sallader) och båda två har två detaljer som starkt bidrar till att de är KistaFavoriter.

- Salladsdressingen hos Kista Bazar samt avokadopeston hos Café Capri.
- Trevliga ägare och personal.

Se där – nu har du två av veckans luncher fixade!

Framåt halv elva i morse öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Lagom till starten av KistaLoppet hade det lättat något men det blev ändå ett väldigt blött lopp.

Jag hittade en fristad under en balkong, precis bredvid en stooor pöl.

Ett av höjdpunkterna är killen strax efter fem minuter som skickar iväg en slängkyss till en som stod och hejjade på. Eller killen som ställde precis framför kameran för att hämta andan.

Enjoy!

Det är ju ballongflygartider nu och lite då och då kommer luftballongerna inglidande över Järvafältet. Helt normalt.

Men när de ligger lite extra lågt, kommer glidande precis över takåsarna och drar på med den där brännaren precis när de är ovanför huset jag själv sitter i…
Låt mig säga så här: Den där brännaren låter högt – även för mig som befann mig några meter längre ner, inomhus. Fick mig en smärre chock här hemma i KistaLyan.

När jag flyttade hit såg stadsdelsuppdelningen annorlunda ut och Rinkeby hade ännu inte slagits ihop med Kista utan stadsdelen Kista bestod av tre områden; Kista, Husby och Akalla. Jag lärde mig att ”Kista” även handlade om Husby och Akalla – vi tre var ett. Och så känner jag fortfarande.

Mycket har hänt här i området sista veckorna. Speciellt Husby har plötsligt fått en tydligare plats på kartan för många som tidigare knappt visste var Kista låg, men omständigheterna hade ju kunnat vara bättre. Mycket har också redan tyckts, skrivit och sagts om det som hänt och åsikterna är förstås många och varierande. Men senast imorse hörde jag en kvinna från Husby som ringde in till Ring P1 i Sveriges Radio för att förtydliga att Husby är ett trevligt område. Och jag håller fullständighet med henne i det hon sa – Husby, Akalla och Kista har alltid varit och är fortfarande trevliga områden att bo i.

När bränderna och oron drog igång satt jag själv i utlandet och försökte hänga med i vad som hände – både i det som skrevs i officiella medier och via Facebook, twitter och Instagram. Och när information om nattvandringarna kom upp var det självklart att sprida vidare det.

Inget blir bättre av att vi låster in oss utomhus eller flyr från området. Och det gäller egentligen oavsett om det är lugnt eller ej – ut och träffa folk! Ta med grillen, bollarna, en fil och lite mat och sätt er utomhus när vädret tillåter. Använd fotbollsplanerna, fritidsgårdarna, konstutställningarna, lekparkerna, gårdsfesterna och vandringslederna. Det är inte bara bra för området utan även för dig privat.

I fredags var jag hemma Kista igen och nattvandrade tillsammans med hundratalet andra människor. Och tror inte att det bara är vi Kista/Husby/Akalla-bor som är med – inte alls. Jag träffade nattvandrare som bor både i innerstaden och i södra förorterna men som ändå ville vandra här i vårt område trots att klockan var sen.

Ikväll är det dags igen. Kl 22.00 är det samling på KFUM-gården där vi får västar samt blir uppdelade i grupper som sprider sig över hela området (från Ärvinge upp till Akalla). Häng med!

Bilar har förresten brunnit här förut, men det var ett tag sedan nu. Jag flyttade inte härifrån då och jag tänker inte göra det den här gången heller. Kista är fortfarande mitt hem och min kärlek.

ps. Följ mig gärna på Facebook, Twitter och Instagram om du inte redan gör det – där händer det ibland mer än här på webbplatsen.

Beteendet med att trampa upp stigar och vandringsleder gör sig synligt även på hårt underlag.

Borde du exakt för ett år sedan ha varit på en hockeymatch i Globen? Kanske i sektion A1, rad 7, plats 39? Men biljetten var försvunnen?

Den sitter fastkilad på baksidan av ett tidningsställ i Kista, tunnelbanestationens södra utgång, och ser helt oanvänd ut.

(Kan den verkligen ha suttit där helt orörd ett helt år?)

Det har visserligen töat en del senaste dagarna men det kommer nog ändå ta en stund innan vi får tillbaka vår lilla genväg vid början av Langelandsgatan.

Där under de gråa snöhögarna döljer sig två väl upptrampade stigar. Visserligen gör buskarna till höger sitt bästa för att hålla oss på avstånd även under sommarhalvåret, men det känns ändå som en kamp som går att vinna.

Mer osäkert är det längre bort, närmare gallerian.

Sedan man i höstas grävde upp hela korsningen har ”vägen” gått rakt fram. Det har tidigare gjorts genvägsförsök över den lilla gräsplätten som gömmer sig under snön men det har träget motats bort med återuppbyggda staket och stora buskar så den där lilla omvägen till vänster har i princip varit det enda alternativet. Men just nu är det alltså fritt fram rakt fram – frågan är dock hur länge…

*Göjemånad betyder snömånad (Wikipedia)

Den som följt mig vet att jag har en stark kärlek till KistaMånen och i flera år jagat den med min kamera. Men för ett par år mötte jag min överman i HusbyLejonet som med proffsutrustning och minutiös planering jagar både solen, månen och stjärnorna över Järvaområdet.

Här följer HusbyLejonets berättelse om stjärnhimlen över Kista en vinternatt tidigare i januari – och hur han lyckades fånga den på bild.

KistaMånen har visat upp sig på denna blogg flera gånger, och få kan missa den när den lyser. Men tack vare att Kista är omgiven av natur finns det goda möjligheter att se även ljussvagare objekt på KistaHimlen, om man bara är villig att röra sig en liten bit bort från de belysta områdena. Det är lätt att se de ljusstarkaste stjärnorna som Sirius och Vega eller planeter som Jupiter, även när dessa befinner sig nära horisonten. Nu när dagarna är korta och nätterna är långa och mörka beslöt jag mig för att ta en bild på stjärnhimlen över Kista, Husby och Akalla.

Första gällde det att hitta en lämplig plats. För att få det motiv jag ville ha måste man kunna se alla tre förorter samt himlen. Den måste vara en bit ifrån bebyggelse, så att inte gatubelysningen dränker ljuset från stjärnorna. Helst ska platsen också vara skyddad från ljus som kommer in från sidan eftersom det lyser upp insidan av objektivet och resulterar i en ljus dimma över motivet.

De två bästa platserna jag hittat för stjärnskådning är Granholmstoppen och skogen just bortom Kymlingelänken. Skogen bakom Kymlingelänken har bra skydd mot gatubelysning, och träden skyddar mot ljus som kommer in från sidan, men Granholmstoppen var det självklara valet eftersom den ger en så fin vy över Järvafältet. Om man vänder blicken mot sydost kan man till och med se Globen! Gatubelysningen är svag, en bit bort, och nedanför en när den inte är dold bakom träd. För bilder tagna i sydöstlig riktning kan strålkastarna från bilar på E18 ibland hitta in i kameran och ställa till det, men för bilder tagna mot nordost är detta sällan ett problem.

Nästa problem var vädret. En mulen höst hade ersatts av en ännu mer mulen vinter. Om molnen ligger som ett lock ovanpå blir det inte mycket till stjärnljus, och även ett mycket svagt molntäcke kan lysas upp av gatubelysningen och bilda en orange dimma. Precis som när jag försökte fotografera solnedgången i IBM-skogen blev jag flitig besökare av diverse vädersajter.

Under tiden som jag väntade på att vädret skulle blir bra planerade jag fotograferingen med Stellarium, ett gratis planetarium-program, och här fick jag en glad överraskning: Om jag var på Granholmstoppen just innan soluppgången skulle Vintergatans band sticka upp över horisonten ungefär vid Kista Science Tower. Sedan skulle den fortsätta uppåt och till vänster, för att tunna ut i himlen över Akalla. Det skulle bli gott om stjärnor!

Förutsatt att jag var där runt halv sex på morgonen. I alla fall om jag fick chansen inom den närmsta veckan – den perfekta tidpunkten ändrades med cirka tre minuter varje dag.

Väderprognoserna avlöste varandra, och för det mesta räckte det att titta ut genom fönstret för att inse att himlen inte skulle bli klar. Så kom beskedet – den 12 januari skulle ha klar himmel från klockan fem på morgonen! Men allteftersom dagen närmade sig ändrades prognosen till det sämre, och den 12 januari föll ytterligare snö över Stockholm från ett kompakt molntäcke. Prognosen ändrades. Dagen efter, den 13 januari, var förutspådd att ha klar himmel. Denna gång låg prognosen fast, och när jag tittade ut genom fönstret kvällen innan var himlen klar.

Jag beslöt att göra ett försök.

Jag satte väckarklockan på halv fyra för att slippa stressa. Det kunde jag ha hoppat över. Jag låg vaken som ett barn natten innan julafton, och var på plats på Granholmstoppen klockan fem utan att ha sovit en sekund.

Den extra halvtimmen visade sig vara bra att ha. Moln var på väg in från nordväst. Jag satte upp kameran, pekade den mot den punkt mitt mellan Victoria Tower och Husby Centrum jag hade valt ut som riktpunkt i Stellarium och ställde in kamerans slutartid, bländare, känslighet och fokus.

När man fotograferar ljussvaga objekt som stjärnor måste slutaren vara öppen länge för att kamerans sensor ska hinna samla in tillräckligt med ljus. Men eftersom jorden fortsätter att snurra kommer stjärnorna att hinna flytta på sig på himlen medan slutaren är öppen. Detta leder till att stjärnorna blir streck istället för punkter på den färdiga bilden. (Sök på ”star trails” för att se detta.) Ibland är den effekten önskad – i mitt fall var den inte det.

En lösning är att montera kameran på ett motordrivet stativ som roterar så att jordens rotation upphävs. Detta kostar pengar. En annan är att göra en så kallad ”dekonvolvering” på bilden, men det är minst lika komplicerat som det låter. En tredje, billigare och lättare, är att först dela upp exponeringen i flera, kortare, intervaller – istället för en enda exponering på tre minuter blir det arton exponeringar på tio sekunder vardera. Stjärnorna hinner visserligen röra sig, men bara någon enstaka pixel. Sedan roterar jag bilderna i efterbehandlingen så att stjärn-prickarna ligger ovanpå varandra, och säger åt datorn att addera alla. Resultatet blir att stjärnorna blir tillräckligt punktformiga, och att jag får min treminuters-exponering med ljusstarka stjärnor – dock mot en nästa lika ljus himmel.

Himlen är inte helt svart, även om den ser ut så. Precis som på dagen är den blå, bara väldigt mörkt blå. På en treminuters-exponering blir den ljust gråblå när det mörkblåa blandas med orange och vit gatubelysning som lyser upp atmosfäriskt dis. För att få fram stjärnorna så att betraktaren ser dem måste detta bakgrundsljus tas bort eller åtminstone minskas, utan att samtidigt ta bort stjärnorna. Att hitta stjärnorna i bilden är svårt – men vi kan göra på ett annat sätt: Bakgrundsljuset är väldigt suddigt. Genom att ta en suddig bild, så suddig att stjärnorna inte syns längre, så har vi en bild som enbart innehåller bakgrundsljuset. Nu har vi två bilder – en skarp med stjärnor och en suddig utan stjärnor. Om något syns i vår skarpa bild, men inte i den suddiga – då är det en stjärna. Vi kan nu subtrahera bort bakgrundsljuset helt, eller, för att få en mer estetiskt tilltalande himmel, justera det som om vi hade en dimmer tills himlen ser bra ut:

Slutligen: För att göra stjärnskådandet lite roligare, och enkelt reda på vad det är man ser och kan se, kan man använda Stellarium. PC-, Mac- och Linux-versionerna är mycket bra och gratis. För utflykter finns Stellarium Mobile Sky Map för Android, också det mycket bra, eller gratisalternativet Google Sky Map.

© Text och samtliga bilder: HusbyLejonet